............och mitt huvud känns så lätt! Nja åtminstone inte så tungt som i fredags i allafall. Dagen innan tentan. Tentan tänker jag nu lägga bakom mig några veckor framåt tills jag får reda på resultatet, och hör ni mig inte nämna den något mer, då kan ni lista ut hur den gick.
Har precis genomfört min morgonrunda runt sjön. Härligt. Ett utmärkt tillfälle för coping. Coping var föresten en utav frågorna på tentan. Hur man problem- eller känslomässigt kan bearbeta sin inre stress. Mycket goda råd för en sådan som jag.
Nej nu är det dags att fokusera lite på den anledning till att jag startade denna blogg. Mitt ex-arbete. Det har växt fram nya tankar till detta. De sista tankarna som uppstod i samband med min morgonrunda var just att bli berövad sitt språk. Jag tänkte på när jag satt vid frukostbordet i Seoul med min koreanska medskribent och hennes föräldrar, som inte talar engelska, och min vän reser sig från bordet och ska göra sig i ordning. Plötsligt sitter vi där tillsammans och kan inte kommunicera. Jag drar mina händer genom håret, småler och allt känns jättepinsamt. Det är inte ofta jag känner så inför möten med andra människor. Förmodligen för att jag anser mig ha mycket lätt för att prata och diskutera. Men inte på koreanska! Denna upplevelse kommer jag att ha med mig i livet, och jag är övertygad om att jag kommer att få en ökad förståelse för folk som av olika anledningar inte kan göra sig förstådda på grund av kommunikationsproblem. Skulle vi däremot spela musik. Åtminstone västerländsk sådan, skulle vi kunna kommunicera genom den. Det tycker jag är intressant. Speciellt i vårt mångkulturella samhälle som vi lever i idag. Vi skulle också kunna kommunicera genom att rita. Genom att uttrycka sig med symboler och teckningar skulle vi förmodligen också lättare kunna förstå varann. Detta tror jag är en viktig tanke som Loris Malaguzzi en gång hade med sina hundra språk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du är fantastisk med alla dina promenader. Själv sitter jag och fryser framför datorn i ett hus som är allt annat än uppvärmt. Hämtade precis en kopp grönt te, min favorit med vaniljsmak, som plötsligt fick ackompanjemang av 2 kanelbullar! (Straffet för att jag skulle vara en "bullmamma" och baka åt mina barn!) Och någon promenad kan jag inte unna mig under dagen heller - det är fullt kaos på jobbfronten, så det är bara att sitta här...
SvaraRaderaFunderar över det där med språken och din upplevelse vid koreanska bordet. Hade du istället haft besök av 4 koreaner i Sverige och suttit själv med dem, hade din känsla säkert inte varit den samma. Kanske är det så att en trygg och välkänd miljö gör att språket spelar mindre roll? Att alltså även miljön speglar hur vi känner, vad vi upplever i olika situationer? Och att kanske tecknandet/skapandet etc som Regio Emilia-pedagogiken använder sig av förstärker känslan av trygghet och ger uttryck för det man faktiskt inte kan uttrycka med ord? Jag vet inte, men det var en spontan tanke jag slogs av.
Dessutom kanske det är avsaknaden av gemensamt språk som får en att försöka börja använda andra språk för att kommunicera, eller för barn då: bristande förmåga att använda sig av talspråket och istället använda sig av andra språk för att förmedla vad han/hon vill. Herregud - jag är helt fastsnöad här, fastän jag egentligen skulle fundera mer över hur programvaran fungerar som jag försöker översätta...
SvaraRadera