Tankar från Seoul

Efter ca 11 timmars flygande har vi nu äntligen nått Asien och vår aktuella destination Seoul i Sydkorea. Mitt första intryck är nog som i de flesta storstäder, mycket folk och intensiv trafik. Massor av affärer, matstånd och ett tempo som får Göteborg att kännas som lugna gatan. Måste erkänna att det känns skönt att resa med en inföding, då de koreanska tecknen inte gör mig ett dugg klokare, och staden inte direkt är känd som en turiststad. I de fall jag åkt buss har jag dock blivit vänligt bemött, och första dagen på väg till vårt uppdrag, blev vi stoppade av en koreansk kvinna som undrade om vi hade lust att undervisa hennes barn i engelska. En fråga jag aldrig fått hemma i Sverige.

Idag fredag, har vi besökt vår kontakt professor Eun-Hee Kim. Hon har sitt säte på 7:e våningen vid Hanyang womens college. Ett enligt min bedömning kolossalt palats, och efter ett tre timmars långt möte på koreanska känner jag mig lite trött, dels av tidsskillnaden, men också av att vänta på översättningar, som måste göras vid speciella tillfällen. Jag är van vid att kunna ställa mina frågor spontant och när som helst. Hur som helst blir vi mycket fint bemötta, dels genom assistenten som serverar oss två olika sorters te, men också av professorn själv som under vårt möte skänker oss flera kilo koreansk litteratur om Reggio Emilia. Då vi frågar om möjligheten att besöka några förskolor, blir det dock mer komplicerat än vi räknat med. De visar sig att man inte släpper in besökare av olika skäl. Professorn har dock en kontakt i form av en ägare som hon ringer medan vi väntar. Han vill dock återkomma efter samråd med sina pedagoger. Inga besked än alltså. Mötet avslutas med en ny inbokad tid hos professor Kim i slutet av vår vistelse. Vi kommer att kontakta förskole- ägaren på måndag om han inte kontaktar oss tidigare. I morgon är det lördag, och lite shopping hade vi tänkt att hinna med på denna spännande studieresa. Hej för idag!

Efter åtskilliga dagar av väntan på att bli kontaktade av den Reggio Emiliainspirerade förskolan, byter vi taktik. Vi ringer upp förskolan, varvid de lovar att ringa tillbaka inom tio minuter. Nu börjar det enligt min bedömning osa skumt. Efter en timma ringer vi själva upp, och då konstateras det att hela denna vecka har man föräldrasamtal och man ger oss en tid på måndag, (dagen innan vi far hem igen), men först efter klockan 16, så att inte verksamheten befarar att störas. Asch! Detta var inte vad vi väntat. Undertecknad börjar känna en viss frustration. Att åka en timma för att titta på förskolans lokaler utan att se ett enda sammanhang där det finns levande barn, känns inte intressant tycker jag. En tanke jag får är att man använder hela veckan för att klistra upp barnalster på väggarna för att allt ska se så bra ut när det kommer internationellt besök. Nej, jag är i denna stund mycket besviken. Det lutar åt att vi försöker att smida ut en annan lösning………….

Tisdag eftermiddag och vi har tagit taxi till Seouls huvudbibliotek för att försöka inhämta mer information om Reggio. Jösses vilket bibliotek! Det ligger i anslutning till riksdagshuset och här råder en enorm bevakning och säkerhetspolicy. Undertecknad känner sig aningen orolig med alla poliser och vakter som patrullerar. Vad gör jag här? Finns det inget lite mindre bibliotek att söka information på, är min tanke. Här ska man lämna ifrån sig sitt pass. Sedan får jag en genomskinnlig väska till min dator, all för säkerheten. Tankarna går till Sverige och mitt lilla kommunala bibliotek i Ale, där jag fritt kan ta med mig hur mycket bagage jag vill utan att någon skulle lyfta ett ögonbryn. Hursomhelst, här sitter jag nu i alla fall på ett gigantiskt bibliotek i Seoul och tänker på mina tre barn i Sverige. Börjar längta efter dem en aning nu.

Onsdag förmiddag och min medskribent har suttit och ringt runt till åtskilliga Reggioförskolor utan resultat. Man anser sig inte ha tid med oss, då verksamheten tenderar att bli störd om vi kommer. Men nu byter vi taktik. Vi bestämmer oss istället för att vara två föräldrar som eventuellt har i åtanke att låta våra barn börja på förskolan, och att vi är intresserade av att titta på verksamheten. Vi låter mamman till min medskribent ringa upp istället, och då blir det genast andra toner. Mamman förklarar för förskolan att dottern bott i Sverige i många år och har glömt en del koreanska, och att vi var intresserade av verksamheten för att kanske låta sonen börja där. Då helt plötsligt är vi mycket välkomna dit. Man ber om ursäkt för att man tidigare varit kort i tonen, och välkomnar oss dit. Sedan ringer man upp igen och förklarar att man inte längre arbetar Reggioinspirerat som man säger på hemsidan, men att vi är välkomna att titta imorgon klockan 11.

Så var det då torsdag och undersökning av den Reggioförskola jag tidigare nämnt om. Här råder en spännande atmosfär. När man kommer in till förskolan går associationerna till ett hotell, då mottagningen liknar en reception. Vi möts upp av en kvinna som inte är pedagog, utan har något slags allt i allouppdrag. När vi ber om att få fotografera, får vi först nej, men då vi förklarar att pojkens pappa hemma i Sverige också vill ta del av verksamheten, ändrar man sig. Det känns mycket intressant att en viss taktik kan ge oss så många fördelar. Sedan kan jag inte påstå att det känns skönt att luras direkt, men på något sett känns det som om vi hade lurat oss själva när vi åkt till en annan världsdel utan att få uppleva något av det som är aktuellt för vårt examensarbete. Vi går runt och tittar på miljön, men vi får inte på något sätt störa verksamheten, utan istället får vi kika in på barnen genom ett runt litet glasfönster som pryder varje dörr. Förskolan har flera avdelningar, och genom ett fönster imponeras jag av en engelskafröken som likt en duracellkanin försöker lära barnen engelska. Pedagogen är mycket energisk och tar vara på varenda sekund.

Fredag morgon, och möte med professor Kim igen för att diskutera lite litteratur. När vi kommer in har assistenten dukat upp med kokad majskolv och sötpotatis och till det två olika sorters te. För att visa vår tacksamhet överlämnar vi idag en svensktillverkad duk med stiliga dalahästar i olika färger. (Det är så härligt att vara svensk J). Professorn blir mycket glad och ringer direkt upp en Reggioförskola som vi kan få besöka på direkten. Undertecknad förstår inte riktigt varför detta inte gjordes i ett tidigare skede. Måste säga att bristen på att kunna kommunicera på det sätt som man annars är van vid, känns mycket frustrerande. Jag får idag känslan av hemlängtan. Inte för att jag inte trivs, men för att jag vill kunna vara fullständigt fri i mitt sätt att uttrycka mig. Saknar mina barn och min gitarr. Nog om gnäll. Efter en timma hos professorn tar vi taxi till Reggioförskolan, som vi nu helt plötsligt får tillträde till. Taxiresan tar ungefär en trekvart på grund av hård trafik. Vi kommer fram till en mycket fin och fräsch förskola, och stämningen därinne påminner om vilken svensk förskola som helst. Atmosfären känns trevlig och tillåtande. Barnen busar och verkar trivas. Miljön är mycket karaktäristisk för Reggio Emilia, och på väggarna i entren hänger Loris Malaguzzis förmaningar, på koreanska förstås. Mycket konstruktion, och barns egna tankar och bilder. Vi möts upp av någon slags ansvarig kvinna som känns trevlig, lugn och behaglig. Hon bjuder på kaffe. Trevligt! Sedan får vi gå runt och till och med hälsa på alla barn. Kvinnan berättar för varje avdelning att vi är från Sverige och att vi är där för att titta hur barnen har det. Barnen är mycket nyfikna på oss, och verkar utåtriktade. Vi får dock inte fotografera något från verksamheten, troligtvis för att denna är vinstdrivande och man vill ha sina alster och ideer för sig själva. Trist för oss, men vi får försöka memorera så mycket vi kan. Lokalerna är trevliga, och längst ner i källaren blir man minst sagt imponerad av alla utrymmen. Här finns en stor gymnastiksal, ett musikrum, ett bollhav och en atelje som är under ombyggnad. Detta känns som en oerhörd skillnad ifrån de svenska förskolornas möjligheter. Det är väl en stor skillnad i att vara privat och offentlig skulle jag påstå. Denna förskola har pengar, det märks. Och det är väl både fantastiskt och tragiskt samtidigt. Här får inte alla barn samma möjligheter. Här spelar föräldrarnas ekonomiska situation en mycket stor roll. Något som vi i Sverige kan stoltsera med på ett helt annat sätt. I Sverige finns det fler möjligheter för barn med olika socioekonomiska förhållanden. Det är en väsentlig skillnad.

Måndagmorgon ger vi oss iväg tidigt för att besöka samma förskola som vi besökte i fredags. Men denna gång ska vi få lov att observera barnen. Vår önskan om att fotografera avslogs dock direkt, så för att minnas så mycket som möjligt antecknar vi så att pennan glöder. Våra anteckningar kommer att vara en av de metoder vi kommer att förhålla oss till under vårt examensarbete. Det finns massor att studera under de timmar vi får lov att medverka, och det är naturligtvis mycket glädjande för oss.

När klockan är 14 ger vi oss iväg för att besöka en annan förskola. Den ligger en bit utanför Seoul och tar ca 1 och en halvtimmas bussfärd. Hit fick vi lov att komma efter verksamhetens slut för att träffa rektorn och studera miljön. Känner mig lite grinig att åka så långt och inte få lov att se pedagogernas förhållningssätt till barnen. Något som intresserar mig allra mest. När vi kommer fram möts vi av en ung flicka som glatt visar oss vägen till rektorns rum. Vi slår oss ned och in kommer en man i sjuttioårsåldern. Känns spännande med en man för en gångs skull. Hittills har kvinnorna dominerat i denna bransch. Mannen ger ett mycket vänligt intryck, och vi får lov att fotografera hur mycket vi vill. Detta gjorde att jag som tidigare kände mig smått irriterad, ändrade mig mycket snabbt. Blev också både smickrad och förvånad när mannen bad sina anställda att fotografera oss. Han var tydligen mycket stolt över att ha Sverigebesök på sin förskola. Han var också mycket noga med att vi skulle skriva våra adresser på ett papper till honom. Han var hela tiden med under rundvandringen och verkade mycket stolt över sin verksamhet. Oj vad vi fotograferade! Dessa bilder kommer också att spela en betydande roll för vårt arbete. Förskolan gav ett mycket vänligt intryck och Reggiostämningen gick inte att ta miste på, med ateljeer, konstruktioner och massvis med material att skapa med. Mycket imponerande verk av barnen stod att skåda i de olika lokalerna. Piazzan vid ingången av förskolan var också mycket karakteristisk, tillika dockteatern, blomsteraffären och speglarna som bildade en triangel, och som barnen kunde krypa igenom. Här kunde konstateras att miljön var mycket stimulerande. Hoppas att även pedagogernas förhållningssätt var stimulerande, något som vi på denna förskola tyvärr inte fick ta del av.